Hallå!

Följ mig i sociala medier :)

Överlevaren

Överlevaren

 Torje Hanssen på 22 juli-centret i Oslo. För sju år sedan var han en av ungdomarna som befann sig på Utöya när terrorn slog till. Foto: Cecilia Burman

Torje Hanssen på 22 juli-centret i Oslo. För sju år sedan var han en av ungdomarna som befann sig på Utöya när terrorn slog till. Foto: Cecilia Burman

Tidningen Fönstret, Nr 4 2018

Torje Hanssen var bara 14 år när han såg sin bror Viljar, då 17, skjutas i vattenbrynet på Utöya. Tiden efter terrorattacken handlade allt om broderns kamp för överlevnad. Sitt eget trauma ignorerade han tills han inte längre kände igen sig själv. Nu är han en av fyra överlevare som delar sina upplevelser i dokumentärfilmen “Rekonstruktion Utøya”.

Ögonen är intensivt blå med djup i. Håret rött och ansiktet ljust fräknigt. Fotografiet av Torje Hanssen som 15-åring är taget ett år efter Utöyaattentatet och finns med i boken En dag i historien, 22 juli av den prisbelönta fotografen Andrea Gjestvang. I boken porträtteras överlevare, där en del har förlorat lemmar, andra sina bästa vänner.

Nu står en 21-årig Torje med boken uppslagen framför sig och möter sin egen blick. Han läser texten som handlar om honom, och hans bror Viljar. Berättar att han känner den unga kvinnan på framsidan, Ylva, vars axlar och nacke bär ärr efter skotten.

Vi är i princip ensamma inne på 22 julicentret i Oslo, en permanent utställning på platsen där Anders Behring Breivik, en norsk högerextrem terrorist, lämnade en bomb i en skåpbil som exploderade klockan 15.25 den där fredagseftermiddagen, och tog livet av åtta personer.

Det är första gången som Torje är här, trots att han har bott i Oslo i över ett år. Han pluggar musikproduktion på Westerdals School of Communication, en modern skola med ett enormt ljusinsläpp från glastaket och öppna ytor för de konstnärligt sinnade eleverna. En dyr skola, avslöjar han, som helst sitter i en studio där han kan skapa vilken musik han vill med hjälp av en keyboard, även om han kan spela de flesta instrument.

Just nu blir det mycket hiphop. Men han är inte begränsad till bara en genre. Alla typer av musik får plats i hans skapande.

– Jag vill göra så mycket som möjligt bara, musik i olika genrer, till film och jag vill göra egen film, musikvideor ... Jag vill göra musik till andra artister och jag vill vara artist själv, säger Torje Hanssen.

Skärmavbild 2018-11-29 kl. 14.10.42.png

Torje bär ringar på fingrarna, och är klädd som en stilmedveten Oslokille, i grå byxor, en ribbad, kort svart tröja med vida ärmar och en smaragdgrön dunjacka. Integriteten är stark, men hos honom finns också en varm generositet och en vilja att dela med sig.

Under promenaden från Westerdals till 22 juli-centret berättar han om var man hittar den bästa våfflan i staden, och om den typiska uppdelningen mellan östra och västra Oslo. Den förra är mångkulturell och rik på konst och musik, medan den andra definieras av dyra bostadsrätter och en homogen medelklass.



När Viljar låg på sjukhus här efter terrorattacken gick Torje tillfälligt i en skola som var belägen mittemellan stadsdelarna. Eleverna umgicks helst inte utanför sina egna kretsar minns han. Själv känner han sig mest hemma i den östra sidan av staden, inte minst i trendiga Grünerløkka där konst-, mat- och kulturlivet är väldigt levande.

Viljar bor numera i Tromsö, men under uppväxten var bröderna tätt sammansvetsade. Familjen flyttade mellan Tromsö och Malmö i många år, för att sedan bosätta sig på Svalbard. Där startade bröderna Svalbards första ungdomspolitiska organisation, AUF Svalbard. Viljar var den som var mest politiskt driven, medan Torje stod på alla scener som fanns tillgängliga. Det var talangtävlingar, konferencieruppdrag, teater. Världen var deras.

Torje fick alltid vara med sin bror och hans vänner, även på Utöya där han inte kände så många jämnåriga. Eller jo, en pojke kände han, en annan 14-åring från Svalbard. Hans bild hänger intill 76 andra porträttbilder inne i det som kallas minnesrummet på 22 juli-centret. Leende ansikten, de flesta tonåringar, som inte längre finns bland oss.

Inför Utöya spelade bröderna mycket fotboll eftersom de ville vinna den årliga turneringen på lägret. Det var aldrig någon fråga om de skulle åka till AUFs politiska sommarläger, det var en självklarhet. Torje besökte Utöya kort första gången som 12-åring, men sin första riktiga vistelse upplevde han året därpå. Sommaren 2011 var det tredje gången.

– För mig var det extra kul att få hänga med alla de stora, för de var 16–17 och jag hade precis fyllt 14. Jag tyckte det var skitkul, säger Torje.

Inne i den största salen på 22 juli-centret sitter en enorm bild på den i dag världskända,gröna ön. På ena långsidan av rummet löper en tidslinje med text och bilder som berättar om hela händelseförloppet, minut för minut. Över en glasmonter, där trasiga mobiltelefoner och repade digitalkameror är prydligt utplacerade, ler plötsligt Torje, och pekar:

– Jag tror att det där är min telefon, säger han.

Skärmen på den svarta telefonen är rejält sprucken, och Torje förklarar att det vore logiskt att den ser ut så, om det är hans. Han och Viljar befann sig på tältplatsen när skotten närmade sig och Torje ringde deras mamma och skrek i panik att det var någon som sköt folk på Utöya. Viljar ryckte då telefonen ur handen på sin lillebror och sa i luren: ”Det är ingen fara, mamma, jag kommer att ta hand om alla. Jag kommer att ta hand om Torje.”

Sedan kastade han mobilen.

Att hitta ett gemensamt språk för vad som hände på Utöya kan vara svårt eftersom allas upplevelser är unika, men ord som ”maktlöshet” återkommer när man tar del av överlevares berättelser. Andra känner skuld över att de inte gjorde mer för att försöka stoppa gärningsmannen, eller för att de överlevde medan andra inte gjorde det.

Mitt uppe i den omöjliga situationen på ön tänkte ändå vissa strategiskt, spelade döda, medan flera av de överlevande som blev beskjutna vittnar om starka primalkrafter: ”Det här går att överleva.” Torjes bror Viljar var en av dem som kämpade för att hålla sig vaken när han hade blivit skjuten i huvudet, genom att sjunga rövarvisor.

För Torje, som inte träffades av något skott, men minns det metalliska ljudet av smällarna, var upplevelsen ändå brutal. Efter att de hade hoppat från klipporna ner i den kalla fjorden simmade han mot en båt, men när han märkte att han blev beskjuten dök han ner under vattenytan och försökte dränka sig själv.

Hellre drunkna än att bli dödad av de hårda kulorna.

Om detta berättar han inte när vi träffas, utan i dokumentärfilmen Rekonstruktion Utøya som gick upp på bio i Sverige den 19 oktober. I filmen, som är regisserad av den svenske dokumentärfilmaren Carl Javér, återskapar fyra överlevare sina minnen i en svartmålad studio med knapp rekvisita. Deras egna upplevelser står i centrum, och rekonstrueras med hjälp av tolv unga vuxna med skådespelarutbildning.

Överlevarna regisserar sina egna historier och får en chans att se händelsen utifrån, och tillåter sig kanske för första gången att dela den helt öppet med tidigare främmande människor.

– Det var väldigt absurt, krävande och spännande, smärtsamt. Men fint också. Det blev som en smältpunkt för alla emotioner och tankar, säger Torje om filminspelningen.

Rekonstruktion Utøya spelades in under ett par veckor för cirka två år sedan i en isolerad miljö i Nordnorge där överlevare, filmteam och medverkande slöt starka band och gjorde Utöya till en gemensam erfarenhet. Torje bekymrade sig över att belasta de som inte själva varit med på ön med sin berättelse, för han såg hur starkt det påverkade dem.

Men han var samtidigt fast besluten att slutföra ”sitt projekt”, som handlade om att hitta tillbaka till sig själv.

– Jag ville se alla scenerna i alla fall fem sex gånger, och det handlade dels om att få det rätt, men jag ville också pusha mig själv så hårt som bara möjligt. Jag klarade inte av att känna på Utöya, och det var väldigt bra att jag inte gjorde det när jag var 14. Men jag har behållit den försvarsmekanismen väldigt länge, och när jag fick den här möjligheten var det viktigt att verkligen gripa tag i den. Hur mycket klarade jag av att känna och se på det som hände? Jag ville egentligen knäcka mig själv, berättar Torje.

Försvarsmekanismen slog till direkt när Viljar blev skjuten. Han träffades av fem skott, varav ett i huvudet. När Torje simmade mot båten hade han glömt vad som hänt med hans bror. Efteråt berättade läkare och psykologer att det var en fullt naturlig reaktion.

– Det fick jag veta med en gång: ”Det heter kognitiv dissociation, Torje, och det betyder bara att din hjärna är bra på att överleva. Bra jobbat!” Jag tycker att det är otroligt intressant att det fungerar så, och helt ofattbart. Tio sekunder efter att jag såg honom bli skjuten satt jag där och tänkte: ”Nu kommer Viljar runt hörnet.”

Torje simmade tillbaka till ön och gömde sig i en grund urgröpning bland klipporna, och förberedde sig på att angriparen skulle upptäcka honom. Han drog fram håret över ansiktet för att se så ung ut som möjligt, kanske skulle han skonas då.

Breivik kom aldrig, och Torje plockades slutligen upp av en båt. På fastlandet väntade han på Viljar, som inte kom med någon av bussarna som skeppade överlevare från fastlandets stränder till ett hotell i närheten.

Några timmar senare fick han och hans föräldrar veta att Viljar befann sig på operationsbordet och kämpade för sitt liv. De kommande dagarna låg Viljar i koma och läkarna befarade att han, om han vaknade, skulle vara svårt hjärnskadad. Kanske skulle de bli tvungna att amputera ena armen som också var skottskadad.

– Direkt efter Utöya handlade allt om Viljar, för mig och familjen, om han skulle överleva eller inte. Jag hade inget intresse av, tid till eller kapacitet till att bearbeta det som hade hänt. Och jag tror kanske att det var viktigt för mig att vara stark under den perioden för Viljar var så svag.

Tiden efter Utöya upplevde Torje det allra mesta som svårt. Att gå på toaletten ensam var jobbigt. Att vara bland andra 14-åringar var ännu svårare, eftersom han inte längre kände sig som en av dem. De pratade plötsligt ett språk som han inte stod ut med. Samtidigt ville han så gärna vara en del av ett sammanhang.

– Jag blev en väldigt bra skådespelare och körde bara på, låtsades att allt var bra. I stället för att få en panikattack när jag var rädd så började jag skoja och bli väldigt aktiv. Så länge jag skådespelade kunde jag alltid hitta en motsats till det jag egentligen kände, säger Torje.

Han dömer inte sig själv för att han gick in i den där rollen, det var kanske hans enda sätt att överleva, men efter några år blev karaktären snarare en boja som höll honom tillbaka. Allt han sa, och gjorde, kändes falskt.


– Även om vi alla spelar lite hela tiden så var det så stort och allomfattande i mig. Så när jag var 17–18 år blev det väldigt viktigt för mig att hitta tillbaka till den jag brukade vara … Och vad jag menar är att jag ville komma tillbaka till mig själv i mötet med andra. Den filmen, psykologin och sättet att göra det på, att minnas, förstå och se tillbaka, hjälpte till.

På väg till och från 22 juli-centret passerar vi torget där Arbeiderpartiets roströda tegelbyggnad tonar upp sig intill LO:s lite mindre fastighet. Torje stannar till vid loppismarknaden och tittar igenom utbudet av dvd-skivor, hittar en gammal favorit, Tokio Hotel, och berättar att han har en t-tröja med bandet som han bär enbart av nostalgiska skäl. En liten hyllning till sitt unga jag, som älskade det tyska rockbandet i smyg.

Solen lyser stark på gatan och vi pratar om Svalbard. Det karga landskapet, fritt från växtlighet och spindlar, var och är fortfarande en trygg plats för Torje. Familjen återvände dit så småningom, efter tiden på Utöya och i Oslo, när Viljar var tillräckligt stark. För läkarna hade fel om Torjes bror. Det tog inte ett år av rehabilitering, och han fick inga svåra men av hjärnskadorna. Viljar förlorade synen på högra ögat och ett par fingrar, men blev i övrigt helt återställd. Han lämnade sjukhuset efter bara tre månader.

På flygplatsen i Longyearbyen, som är den största bosättningen på Svalbard, stod vänner, skolkamrater och lärare, ja, i stort sett hela stan, och välkomnade bröderna hem, glada att se dem i livet.

– Och vi var väldigt glada att se dem.





Ljudbokens lyft inget hot mot tryckt litteratur

Ljudbokens lyft inget hot mot tryckt litteratur