Hallå!

Följ mig i sociala medier :)

På vandring med mamma

På vandring med mamma

Aftonbladet Resa, 23 maj 2015

Om du gillar att vandra och älskar skog, sjöar och berg är Lake District i nordvästra England ett perfekt alternativ till svenska fjällen. Men ta med dig en erfaren vandrare – som din mamma.

Vi drar i kartan från varsitt håll. Lika övertygade om att det är den andra som läst fel.

–      Men vi borde svänga av här.

–      Ja, om inte det där är Dove Crag…

Efter ett par timmars vandring i nordvästra England står det klart. Vi har tappat bort oss. Både jag och min mamma, Karin, har vandrat förut. Hon i norra Sverige, Polen, Schweiz och Peru. Mitt färskaste minne är från Grövelsjön då jag tältade mitt i en myr efter att ha följt en skoterled. Men här finns inga ledmarkeringar. Alls. Kartan och omgivningarna är allt vi har att gå på, ändå får vi det inte att stämma. För att vara en engelsk nationalpark är Lake District vild till karaktären. Högt gräs, trollskog, djupa dalar och stora fjäll som påminner om strandade valar.

Vilse i bergen

Bakom oss ligger den pittoreska småstaden Ambleside där vi tillbringade vår första natt på Chapel House. Kvinnan på Turistinformationen påstod att man inte kan gå till Patterdale via bergen (vilket vi hade läst på nätet), men meningarna gick isär. En man i en friluftsbutik gav oss en detaljerad beskrivning och sa att det är en vanlig vandringsled. Så med lunchpaket, trekantiga tonfisksmörgåsar och termos-te i ryggsäcken gav vi oss iväg.

Och nu står vi alltså här och ser lika dumma ut som fåren som vandrar fritt överallt. Himlen är klar och utsikten milsvid över gräsbeklädda, gula fjäll och ringlande murar som löper kors och tvärs, upp- och nedför bergen. Jag övertalar mamma att vi ska svänga av, rakt ner i Scandale Pass. Fel förstås. Det talar en trevlig och snabbfotad dam från Yorkshire om för oss när vi möter henne i den kuperade terrängen.

–      ­­Ni måste gå runt berget, säger hon och pekar västerut.

Hon slår följe med oss en bit innan hon viker av mot en annan topp.

Räddade av hövliga britter

Fötterna gör ont och törsten är konstant. När jag ser en lång och stenig brant blir jag först glad, tills knäna börjar knorra i protest. Mamma verkar inte ha några problem med nedstigningen, men till slut sväljer jag stoltheten och ropar:

–      Kan vi ta en paus?

Knåda fötterna. Vattna. Gå.

Någon timme senare står vi i en gigantisk fårhage. Skämtet är ett faktum. Vi trodde att vi var bättre än så här. Kartduellen är glömd och vi navigerar fulla av skratt mellan fårskitarna mot en slingrig bilväg. Sätter tummen i vädret. Det dröjer inte länge förrän ett gladlynt, medelålders hippie-par bromsar in.

–      Are you lost? säger kvinnan vid ratten och vi erkänner skamset att vi inte ens vet vart i Patterdale vårt vandrarhem ligger (det har ingen adress).

Så vi sitter och spanar allihopa tills jag får syn på skylten. Vi tackar för skjutsen och checkar in på YHA Patterdale, ett enkelt vandrarhem med flerbäddssalar där man måste förbeställa alla måltider. Men de förbarmar sig över oss och en timme senare hugger vi in på mat och lokalbryggd ale. Jag som varit skeptisk inför utmaningen att vara vegetarian på engelska landsbygden får äta upp min oro, samt en välsmakande grönsaksbiff med pommes.

Ullswater – Englands vackraste sjö

Under vår ”vilodag” gör vi en fyra-fem timmar lätt vandring utmed Ullswater, känd för att vara Englands vackraste sjö. Med tanke på hur ofta vi vänder ansiktena mot det blåkrusiga vattnet som omgärdas av prunkande grönska kan det nog stämma.

Det friska vädret har lockat ut många på stigen, en av dem är Ken, en 80-årig engelsman som åkt Vasaloppet två gånger.

–      Ken brukade springa i fjällen när han var ung, ja, runt 60-70-årsåldern, säger en i hans sällskap medan han plockar en fästing från en av hundarnas mage.

Att stanna upp och prata om ditten och datten, oavsett om man är ute på tur eller på puben, är en trevlig vana bland engelsmännen.   

Från Howtown på Ullswaters nordöstra sida tar vi en behaglig båttur tillbaka till Glenridding som ligger ett par kilometer från Patterdale. På närmaste pub bekantar vi oss med ännu en lokal ale som är döpt efter puben (eller tvärtom); White Lion. Mamma utmanar min rätt så smaklösa bönchili med Ale Pie som ser ut som en kalops i ett pajskal.

Det ska visa sig att vi kommer att behöva energin.

Över drakryggar till Threlkeld

–      Från Patterdale till Threlkeld? säger den unga receptionisten och ser klentroget på oss. Det kommer att ta 8-9 timmar!

Hon föreslår en lättare färdväg med platt vandring och buss. Men vi känner oss utvilade och är sugna på rejäla fjäll. Breder ut kartor på vårt rum och diskuterar hit och dit. Vågar vi chansa med tanke på de dåligt utmärkta lederna, tänk om vi är på fjället när det blir mörkt? Bäst att sova på saken.

När morgonen kommer behöver ingen av oss övertalas: klart vi ska ta den långa och kluriga vägen över bergen! Med kartan i handen som en helig bibel vandrar vi längs ännu en dåligt markerad led; det går uppför i fyra timmar under gassande sol, över en uttorkad platå och genom en lång sänka mellan bergen innan vi kommer upp på drakryggarna. Det känns som om vi är pysslingar för allt runtomkring oss är stort: den molnfria himlen, avstånden, bergstopparna med namn som Great Dodd och Calfhow Pike.

Vi kikar ner på Thirlmere, en av de många sjöarna som Lake District fått sitt namn från. Det är en lång och kämpig dag, där hurtiga britter i solhattar och shorts (”lovely day”) dyker upp med goda råd i kritiska stunder. Min höjdrädda mamma ignorerar utsikten när vi nästan sittande hasar oss nedför Clough Head, men hon klagar inte. Och när vi är framme i Threlkeld – åtta och en halv timme senare – med solstekta ansikten och tunga fötter är vi eniga: det var en utmaning värd besväret.

Pippi the hacker och 6 andra Hollywoodifierade svenska klassiker

Pippi the hacker och 6 andra Hollywoodifierade svenska klassiker

På besök i isbjörnarnas land

På besök i isbjörnarnas land