Hallå!

Följ mig i sociala medier :)

Lena Runges lyhörda känsla för klipp

Lena Runges lyhörda känsla för klipp

Scen & Film, 9 november 2018

Glenn Close har hyllats för sin rollprestation i The Wife. Filmstjärnan har uttryckt sin respekt för regissören Björn Runge – men också för klippningen. Bakom den står Lena Runge. En doldis som sätter känslorna i fokus.

Lena Runge tar med sig den friska höstluften in genom dörrarna till produktionsbolaget Chimney i Gamla stan. Hon har rest med tåg till Stockholm från Göteborg för att träffa sin nya agent, som ska hjälpa henne att hitta passande filmprojekt framöver.

Efter framgångarna med Björn Runges engelskspråkiga film, The Wife, som har fått distribution i över 25 länder och ett varmt kritikermottagande, har det skapats nya möjligheter för båda makarna Runge.

– När Michael Barker på Sony Pictures Classics kontaktade oss visste han nästan mer om svensk film än vad vi gjorde, och hade läst på om vilka vi var. Då kände man sig sedd. Utan Sony hade det kunnat bli med The Wife som med många bra filmer i Sverige, den hade visats för en skandinavisk publik och på festivaler, och sedan inte nått längre. Men för mig handlar film om att kommunicera, och jag vill att det ska hända någonting med det vi gör, säger Lena Runge.

I The Wife spelar Glenn Close den tillgivna hustrun till det litterära geniet Joseph Castleman (Jonathan Pryce), och paret reser till Stockholm där Joseph ska ta emot Nobelpriset i litteratur. Men vistelsen i Sverige blir allt annat än ett firande av ett livslångt författarskap, när Joans passiva roll ifrågasätts av en journalist (Christian Slater). Enligt amerikanska och brittiska kritiker är filmen Glenn Closes biljett till en välförtjänt Oscar.

Man vill oftast visa upp en fin bild av sig själv, men det är inte den som är intressant.
— Lena Runge, klippare

Själv lyfter Close fram Björn Runges regi som en framgångsfaktor, men har också nämnt ”den vackra och emotionella klippningen” i intervjuer. Filmen innehåller många scener med Close i blickfånget, även när hon inte har några repliker. Något som Lena Runge ville ta vara på.

– Det är lätt att säga: vi tar det som ser bra ut. Men jag väljer ofta det som är skavigt, det som vid första anblicken inte ser så bra ut men som kanske är lite mer komplext. Man vill oftast visa upp en fin bild av sig själv, men det är inte den som är intressant.

Lena Runge klippte filmen tillsammans med Anneli Ossiander i Göteborg samtidigt som inspelningen pågick i Glasgow. 66 timmars inspelat material blev det sammanlagt, som i slutversionen klipptes ner till en timme och 41 minuter. Lena tittade igenom alla 66 timmar, eftersom hon vill ha ”råkoll på materialet” och få ett grepp om helheten innan hon börjar klippa i den.

– Det jag tycker många gör fel är att de tar in musiken för tidigt i klippningen, men jag gillar Andrej Tarkovskijs teori om ”sculpture in time”, och vara lyhörd för alla olika nyanser så att jag inte börjar tolka för tidigt, säger Lena Runge.

Hur länge tittar hon egentligen på honom? Tittar hon i smyg, eller inte alls? Jag kan ju välja. Klippning är extremt manipulativt.

När Lena klipper går hon igenom filmen i tre faser. I den första fasen lägger hon ut en ”manusräls” i kronologisk ordning, så som filmen är skriven från början. Det innebär en ganska fyrkantig klippning med breda marginaler.

– Sedan går vi vidare till det emotionella. Utvecklas de här karaktärerna? Jag går igenom skådespelarnas känslor en gång till, precis som de gjorde under inspelningen, för att kunna känna: Hur länge tittar hon egentligen på honom? Tittar hon i smyg, eller inte alls? Jag kan ju välja. Klippning är extremt manipulativt, ler Lena.

Därefter slår hon sig ner med regissören och går igenom materialet på nytt.

– Regissören är min lots och kan ju mer om filmen än vad jag kan. Det är något som jag säger till alla klippare: Spring aldrig före regissören. Vi ska ju vara i dialog och jag måste förhålla mig till visionen. Därifrån börjar vi jobba mer jämlikt för då har jag kommit i kontakt med materialet, och regissören hör att jag hör vad han eller hon säger. Man undersöker materialet tillsammans.

Det tror jag är min styrka, eftersom jag också är terapeut, att det finns en trovärdighet. Att man får se människor av kött och blod snarare än stereotyper.

Och det är i sista fasen, ”finklippningen”, som kommunikationen med publiken börjar, menar Lena Runge. I rytmen, i klippens längd och komponering, visar man hur stort förtroende man har för publiken. Pekpinnar är det värsta hon vet.

– Jag vill aktivera varje huvud och hjärta som sitter där ute, vad kommer du med som tittar på det här? Och vi behöver inte tycka lika. Det tror jag är min styrka, eftersom jag också är terapeut, att det finns en trovärdighet. Att man får se människor av kött och blod snarare än stereotyper.

Trots filmklipparnas inflytande över filmen talar man sällan om postproduktionens nyckelpersoner, menar Lena Runge. Till skillnad från i USA har inte svenska filmklippare upphovsrätt till verken de arbetar på.

Frågan är aktuell inom Teaterförbundet som nyligen antagit en motion där man uppger att man ska ”avsätta resurser och tid för att utreda och driva processen för att inkludera filmklippare till de royaltyberättigade yrkeskategorierna". Om beslutet säger Lena Runge:

– Äntligen! Både regissörer och producenter vet ju vilken betydelse vi har i tillblivelsen av det slutgiltiga resultatet. Ponera bara att en sekund innebär 25 möjligheter, eftersom en bildruta innehåller 25 bildrutor per sekund. Som klippare har du ändlöst med valmöjligheter.

Att göra film är ett ensemblearbete där alla är beroende av varandra, poängterar hon. Men förproduktionen och inspelningen får nästan all uppmärksamhet, såväl utifrån som inifrån branschen, där synen på upphovsrätten är talande.

– Postproduktionen är det rum som man aldrig pratar om. Och där finns flera av A-funktionerna, såsom klippare, ljuddesigner och kompositör som bidrar stort till det som publiken sedan ser. Där är även fotografen med och jobbar med gradingen och naturligtvis regissör och producent, säger Lena Runge.

Du ska beröra åskådaren, fysiskt, psykiskt, emotionellt, kanske till och med själsligt.

Sedan början av 2000-talet har Lena Runge även arbetat som terapeut, liksom dramaturg, nu senast på Gudrun Schymandokumentären Konsten att vara människa. En titel som passar lika bra in på Lena Runges eget liv.

För någonstans i slutet av 90-talet kände hon att de intressanta berättelserna tagit slut. I bagaget hade hon då några av maken Björn Runges första filmer, som Harry och Sonja (1996), tv-serien Hammarkullen av Peter Birro och Agneta Fagerström-Olsson (1997), samt några dokumentärer och kortfilmer.

– Då var jag 42 år och var trebarnsmamma. Det gav mig inte något livsutrymme, och det var då jag bestämde mig för att bli terapeut, för jag behövde göra någonting annat. Jag behövde göra en inre resa för att få veta mer om vad det är att vara människa, och det är drivet i allt vad jag gör nu.

Under tiden som Lena Runge studerade på Psykosyntesinstitutet i Göteborg gjorde Björn Runge Om jag vänder mig om, med Lena som klippare. Filmen blev en internationell succé och vann priser som Blå Ängeln och Silverbjörnen under filmfestivalen i Berlin samt flera Guldbaggar.

Den banade för The Wife kan man säga, i vilken makarna Runge återförenades med fotografen Ulf Brantås. Genom åren har hon också undervisat klippare och regissörer på såväl Stockholms dramatiska högskola som Akademin Valand i Göteborg. Eleverna får ofta höra: ”suggerera mer än exponera” på Lena Runges föreläsningar.

– Film är emotions, och då pratar vi alla sinnena. Du ska beröra åskådaren, fysiskt, psykiskt, emotionellt, kanske till och med själsligt. Att våga ställa frågorna på många olika nivåer, så vi inte är huvudfotingar och bara tänker film, det är vår uppgift.

Överlevaren

Överlevaren

Ljudbokens lyft inget hot mot tryckt litteratur

Ljudbokens lyft inget hot mot tryckt litteratur