Hallå!

Följ mig i sociala medier :)

”Alla i huset vet vad Bergmanrött betyder”

”Alla i huset vet vad Bergmanrött betyder”

Skådespelaren Livia Millhagen och kostymdesignern Nina Sandström förbereder sig inför nypremiären av “Fanny och Alexander” på Dramaten. Foto: Cecilia Burman. (Upphovsrättsskyddad bild).

Skådespelaren Livia Millhagen och kostymdesignern Nina Sandström förbereder sig inför nypremiären av “Fanny och Alexander” på Dramaten. Foto: Cecilia Burman. (Upphovsrättsskyddad bild).

Aftonbladet Söndag, november 2018.

Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” belönades med en Oscar för bästa kostym. Men vad signalerade kvinnornas röda klänningar och Alexanders sjömanskostym? Kostymdesignern Nina Sandström har koll på Bergmanmodet – och hyllar regissörens egen klädstil.

Det skulle bli Ingmar Bergmans sista film, en familjesaga där allt från regissörens egen barndom rymdes: den bullriga borgerligheten, livliga fantasin och despotiska fadern. Och visst blev det Bergmans magnum opus, om än inte hans sista filminspelning. ”Fanny och Alexander” är känd för sitt omfångsrika persongalleri och ömma barnperspektiv, men det är också en fest för ögat – vilket Oscarsjuryn uppmärksammade när de belönade kostymören Marik Vos-Lundh och scenografen Anna Asp med varsin statyett, 1984.

 –      Fanny och Alexander handlar om kärleken till teatern, men också till familjen. Jag tror att det är därför den är så tilltalande, för det tar vid på julaftonen där all den här kärleken finns och som sedan går i kras, säger kostymdesignern Nina Sandström.

Hon har arbetat med teateruppsättningen av ”Fanny och Alexander” på Dramaten sedan 2012 och är mitt uppe i arbetet inför nypremiären i november. Det innebär att kostymerna prövas på nytt och att detaljer läggs till eller tas bort beroende på skådespelarnas egna tolkningar av rollkaraktärerna.

Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

I centrum för berättelsen står familjen Ekdahl, en teaterfamilj baserad i sekelskiftets Uppsala, som splittras när pappan Oscar dör plötsligt. Hustrun Emelie, i filmen spelad av Ewa Fröling, blir ensam med parets två barn, Fanny och Alexander.

I filmen såväl som i pjäsen kan man följa huvudpersonernas känslomässiga resa, och nya livsomständigheter, bara genom att titta på deras kläder. Alexanders ljusa sjömanskostym skiftar så småningom till dystra ullkläder, och Emelies klänningar blir allt tyngre när hon inser att den nya maken, biskop Vergérus, tagit makten över hennes och barnens liv.

För kostymdesignern Nina Sandström är färgerna det främsta redskapet i arbetet med ”Fanny och Alexander”. Hon har gjort ett tygschema för varje rollfigur och deras scener genom föreställningen.  

–      Vi börjar med rött och guld på julaftonen och sedan går vi ganska abrupt in i det svarta, klassisk Bergmansk dramaturgi, när pappan Oscar dör. Sedan har vi biskopsgården där barnen hamnar när mamman gifter om sig, med strama yllekvaliteter och kliande linnelakan. Det är väldigt tacksamt att jobba med de här kontrasterna.

När ”Fanny och Alexander” spelades in i början av åttiotalet var det den mest påkostade spelfilmen någonsin i Sverige. Omkring 50 skådespelare ingick i rollistan och till dem krävdes cirka 250 kostymer i sekelskiftets praktfulla stil. Lägg därtill tusen statister.

Marik Vos-Lundh som var huvudansvarig för kostymerna i filmen var oerhört noggrann och beslutade i samråd med Ingmar Bergman, också känd för sitt kontrollbehov, att kläderna skulle provfilmas före inspelningen för att se hur tygerna betedde sig framför kameran.

Nina Sandström vet varför materialvalen spelade så stor roll.

–      Vissa syntetmaterial är faktiskt snyggare i ljuset man använder när man filmar. Titta bara på de där två röda klänningarna; den ena är elegant och gjord i ett oerhört dyrt material, sidenduschesse, och den andra är viskos – men glänser bättre.

Foto: Cecilia Burman.

Foto: Cecilia Burman.

De båda klänningarna ingår i utställningen Bergman Moods som Nina Sandström har skapat tillsammans med fotografen Magnus Länje. Den hade, som första svenska utställning, premiär på Kennedy Center i Washington DC tidigare i år och ska visas på olika platser under Bergmanåret. Just nu står den i en ekande sal på Dramaten där huvudlösa skyltdockor bär klänningar och dräkter från Bergmans produktioner.

På väggarna sitter fotografier, en del är tagna på inspelningsplatser för filmerna, andra är nytolkningar av Bergmans verk och teman.

Skådespelaren Lena Olin poserar som döden i en mattsvart 1700-talsrock, medan Lena Endre strålar som ängel i vitt och guld. Döden och ängeln är återkommande gestalter i Bergmans universum.

Klänningen i röd sidenduschesse har en gång suttit på Maria Bonnevie i Markisinnan de Sade i regi av Stefan Larsson, 2015. En pjäs som även Ingmar Bergman regisserade 1989. På Dramaten vet alla vad ”Bergman-röd” betyder, menar Nina Sandström.

–      Det är en djupt blodröd färg, och den fungerar som en egen spotlight. Om du kommer in i den dräkten på scenen är det rätt enkelt att veta vem man ska titta på. Det är en klassisk maktfärg och det var till stor del kvinnorna som hade den röda färgen i Bergmans produktioner. Och det är ju det som är så lustfyllt att jobba med Bergmans texter, för det är så starka kvinnoroller i dem.

Nina Sandström, kostymdesigner.   Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

Nina Sandström, kostymdesigner.
Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

Precis som Ingmar Bergman tidigt visste att han ville bli regissör hade Nina Sandström drömyrket klart för sig tonåring. Född 1966 och uppvuxen i Umeå befann hon sig långt bort från huvudstadens kulturgrädda när hon gick och såg ”Fanny och Alexander” på bio med gymnasieklassen. Hon fastnade för filmens färgstarka uttryck och tänkte: det där skulle jag vilja jobba med.

När filmens kostymör Marik Vos-Lundh 1984 gav ut boken ”Dräkterna i dramat: Mitt år med Fanny och Alexander” skaffade Nina Sandström ett exemplar som nöttes ner av omläsningar de följande åren.

Så småningom, efter att ha gått en textilutbildning på Konstfack i Stockholm, fick Nina till slut möjligheten att själv arbeta med Bergmans scenadaptioner på Dramaten i Stefan Larssons regi. Först blev det ”Scener ur ett äktenskap” och ”Höstsonaten” (2009) och därefter ”Fanny och Alexander” (2012). Innan dess såg hon flera av de pjäser som Bergman regisserade på Dramaten – och blev väldigt inspirerad.  

–      Det var så fantasifullt och rikt – och lite galet. Jag älskade ”Peer Gynt”, men även ”Vintersagan” och ”Maria Stuart”, ja och så ”Markisinnan de Sade” som jag fick möjligheten att göra kostymerna till senare, minns Nina Sandström.

 Att Bergman älskade teater mer än film är vida känt, och hans egen relation med Dramaten inleddes tidigt i livet. Som 12-åring såg han Alf Sjöbergs uppsättning av ”Stor-Klas och Lill-Klas”, och platsen uppe på andra raden där han satt då återvände han gärna till. Han skriver om det i självbiografin ”Laterna Magica”:

”Ibland, i teaterns tysta timme mellan repetition och kväll, sätter jag mig på min plats, jag tillåter mig att vara nostalgisk och känner med varje pulsslag att den här opraktiska och bedagade lokalen är mitt verkliga hem.”

Bergman var chef på Dramaten under några turbulenta år på 60-talet, men det jobbet blev kortvarigt. Desto längre varade karriären som Dramaten-regissör, från debuten 1951 med ”Det lyser i kåken” till Ibsens ”Gengångare” med Pernilla August i huvudrollen 2002. Sammantaget regisserade han uppemot 150 pjäser och operor på olika teatrar under sin livstid.

Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

Foto: Cecilia Burman (upphovsrättsskyddad bild).

När Nina Sandström fick telefonsamtalet från frilansregissören Stefan Larsson som frågade om hon ville göra kostymerna till teateruppsättningen av ”Fanny och Alexander” 2012 var det som att cirkeln slöts. Ninas tonåriga jag jublade.

–      Jag minns exakt var jag stod på en busshållplats på Djurgården, var det ganska lätt att svara: ja tack. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, säger Nina Sandström.

Inför arbetet med teateradaptionen bestämde sig Nina Sandström för att gå sin egen väg och inte se om filmen.

–     Mot bakgrunden att jag beundrar kostymerna i filmen väldigt mycket så tänkte jag att det inte var någon idé att försöka tävla med samma prakt. Så jag byggde friare runt karaktärerna och använde mig av mycket second hand-kläder. Jag ville inte låsa fast mig vid originalet. 

Även korsetterna skrotades, eftersom hon ville att skådespelarna skulle känna sig friare i kroppsspråket. I en scen bär skådespelaren Livia Millhagen en långkjol som var populär i vänsterkretsar 1968. En diskret blinkning till publiken och ett sätt att få publiken att identifiera sig med Emelie som skriker ut sin dödssorg på scenen när maken har dött.  

Ibland, i teaterns tysta timme mellan repetition och kväll, sätter jag mig på min plats, jag tillåter mig att vara nostalgisk och känner med varje pulsslag att den här opraktiska och bedagade lokalen är mitt verkliga hem.
— Ingmar Bergman, "Laterna Magica"

Ingmar Bergman då, var han modemedveten? Inte alls, menar Nina Sandström, men han var tidlös. Klädstilen förändrades inte märkvärt genom åren, det var rutiga skjortor, några favoritkoftor och den karakteristiska uppkavlade mössan eller baskern på huvudet, som gällde livet ut.

–      Han var ju snygg och hade sin egen stil, och det tycker jag är nog så attraktivt som att någon som är modemedveten. Han botaniserade i så många andras personligheter så det var nog bra att han stod fast i sitt.

”Måste anstränga mig för att de ska vilja lära sig av mig”

”Måste anstränga mig för att de ska vilja lära sig av mig”

Överlevaren

Överlevaren